Som sötast

Det är förstås ingen tävling, med en deltagare och en klart vinklad domare vore det kanske inte så superlyckat, men det är nästan dagligen som jag tänker: nu var Viktor som sötast.
Nu kan ja dock ha en vinnare i frågan.
Det skulle kunna vara efter han har sovit förmiddag och möter en med ett leende, ståendes i sängen när man öppnar dörren, det hade kunnat vara när han, trött som få ligger på axeln men ändå orkar le in i spegeln.
Det skulle kunna vara när han i full koncentration i sin lekhade försöker få en rund boll i ett fyrkantigt hål.
Det hade kunnat vara när han läger upp ena armbågen på armstödet och sin barnstol vid bordet, han liksom hänger där lite samtidigt som han matas.
Det skulle kunna vara när man kommer hem och han sätter av i full fart, krypandes så klart, för att möta dig.
Alla dessa är så klart underbara men det finns en som står ut.
När man ska få den lilla underbara killen att sova brukar vi ligga bredvid i sängen, till en början gör han faktiskt lite motstånd, en slappnar han av och till slut somnar han.
När man sedan reser sig upp för att lägga över honom i sin säng brukar han dra ihop sig lite.
Då ligger han där, på vårt överkast, liten och sårbar, söt och oförstörbar, helt underbar med andra ord.
Då är han som sötast, just nu i alla fall.