Mariehamn, Åland, 00.34

Klockan är strax efter halv ett på natten.
Rummet är mörkt sånär som på den strimma ljus från gatlycktan som tränger in i det där irriterande hållet mellan de två tunga gardinerna som alltid finns på hotellrum.
För det är där jag är, på ett hotellrum i Mariehamn på Åland. Det är säsongens sista bortamatch och det är den överlägset längsta och omständligaste. Båt från Gotland klockan sju, bil till Kapellskär, sen ännu en båt och sen bil igen.
Men nu ligger jag här, vi vann matchen förresten men det är en annan historia, jag har Carl-Magnus i sängen bredvid mig och Anders ett steg till längre bort.
Två mina bästa vänner, det känns bra.
Det är tyst, det kommer det inte vara sen när Carl-Magnus somnar på riktigt men säg ett problem som inte går att lösa med öronproppar.
Fast helt tyst är det inte. Det ligger ett dovt brummande utanför fönstret, det är fläktar eller liknande som har gått igång. Som det alltid gör på hotell.
Det brummar, tunga gardiner och sunkiga kuddar - så är det alltid.
Min mobiltelefon, min iPhone, ligger under madrassen uppe till höger på sängen. Jag har inget nattduksbord, det är för trångt för det, så mina grejer gömmer jag under madrassen.
Jag knäpper bort svartskärmen på telefonen. Då syns han - den lilla människan som har gjort mig till en person. Killen som kan få mitt hjärta att gå i tusen bitar bara jag ser honom. Min son -Viktor.
Han tittar på mig, hans blick är mjuk och hans leende vackert. Han är det bästa jag vet, han är det bästa jag har gjort.


Det är nu man märker att man är en ny människa. Jag måste ha åkt på hundratals volleybollresor genom åren. Det är aldrig några större problem.
Klart att det finns dem som man saknar, jag saknar min flickvän när vi inte är på samma ställe.
Men det är inte samma sak.
I helgen var första gången som jag verkligen kände att min själ gjorde ont för att jag var ifrån Viktor. Mitt hjärta brast när jag tänkte på honom. Min älskling, min finaste.
Det är dock en skön utveckling och något som inte går att förberedda sig på riktigt. Det finns alltid dem som febrilt försöker att förmedla den här känslan men det går aldrig hela vägen.
Jag försöker inte berätta för er hur ni kommer att känna den dagen ni själva upplever något likanande.
Jag vill bara berätta hur det var på Åland en dag i slutet på februari 2010 för mig.

Sen hade jag så jäkla roligt under resan och det kommer jag antaligen ha även nästa gång jag ska resa iväg med volleybollen.
Det har man faktiskt alltid.
Men hjärtat kommer att brista lite för varje gång.
Det är väl så det är att vara pappa antar jag.
Skönt.