Faan.

Nu kom jag på vad jag saknar.
Ett ryggstöd.
Bänkjäveln har inget ryggstöd.
Nåja. Det funkar ändå...

Bara så ni vet...

...intas morgonkaffet på en bänk med den här utsikten:



Sällskap: en sovande Viktor och två lokala morgontidningar.

Älskar Gotland.

Ser man på

Jag vet. Jag har inte skrivit på ett tag men ibland blir det bara så.
En sak kan vi göra klar bara, jag är inte en av de bloggarna som liksom ber om ursäkt för dålig uppdatering.
Jag skriver ju när jag känner för det, inga konstigheter med det.

Det har dock varit en del att stå i den senaste tiden. Mest jobb. En jäkla massa jobb. Det är inte utan att man ledsnar på det ibland.
Men it brings home the bacon så det är bara att borra ner huvudet och skriva ännu en artikel när det känns tungt.

Sen har min lilla son krävt en del uppmärksamhet, men det är knappast något jobbigt. Han är för söt den lilla saken.
En problem finns dock, han sover inte så jättebra. Det innebär också att vi ikväll kommer att prova ett nytt sätt att lägga honom på. Vilket i sin tur innebär att jag inte kommer att kunna se Endres femte och avgörande kvartsfinal mot KAIS Mora.
Alla som haft småbarn som inte sovit ordentligt kan förstå min prioritering
Jag förstår i allafall, det känns viktigast.

Det är inte 5-minuters metoden som gäller ikväll. Den som går ut på att låta Viktor i fem minuter i sträck skrika sig till sömns. Inte aktuellt. Inte ens nära.
Nej det är någon form av vaggande tillsammans med en ramsa man ska upprepa.
Vi får väl se, det funkade för Pontus och Catrin på lilla Sixten. Hoppas Viktor is up for the challange.

Annars är allt lugnt Det börjar bli vår, snön förvinner och om två månader är jag ledig i sju månader. Det är helt sjukt egentligen.

Sven ringde förresten häromdagen. Han hade först nu upptäckt att jag bloggat om honom och hans sjuka besatthet av syrener. Men det var lugnt Jag gillar Sven. Han är en bra kille. Hoppas det blir Island Games snart igen så man får träffa Sven. Svenne T. Svenne Benne. Svenne Klubba. Sven. A nice guy.

Hoppas att Endre vinner. Det vore skoj med lite mer innebandy i vår. Den sista meningen trodde jag, för tio år sedan i alla fall, aldrig att jag skulle skriva.
Ser man på.

Som sötast

Det är förstås ingen tävling, med en deltagare och en klart vinklad domare vore det kanske inte så superlyckat, men det är nästan dagligen som jag tänker: nu var Viktor som sötast.
Nu kan ja dock ha en vinnare i frågan.
Det skulle kunna vara efter han har sovit förmiddag och möter en med ett leende, ståendes i sängen när man öppnar dörren, det hade kunnat vara när han, trött som få ligger på axeln men ändå orkar le in i spegeln.
Det skulle kunna vara när han i full koncentration i sin lekhade försöker få en rund boll i ett fyrkantigt hål.
Det hade kunnat vara när han läger upp ena armbågen på armstödet och sin barnstol vid bordet, han liksom hänger där lite samtidigt som han matas.
Det skulle kunna vara när man kommer hem och han sätter av i full fart, krypandes så klart, för att möta dig.
Alla dessa är så klart underbara men det finns en som står ut.
När man ska få den lilla underbara killen att sova brukar vi ligga bredvid i sängen, till en början gör han faktiskt lite motstånd, en slappnar han av och till slut somnar han.
När man sedan reser sig upp för att lägga över honom i sin säng brukar han dra ihop sig lite.
Då ligger han där, på vårt överkast, liten och sårbar, söt och oförstörbar, helt underbar med andra ord.
Då är han som sötast, just nu i alla fall.

Tvären

Det är egentligen inte så att Viktor sover dåligt, det är mer att han vaknar lite för ofta.
Ni som fattar fattar.
Idag vaknade han vid 6.59, pigg som en schlagerartist och skrek.
Inte för att han var arg, utan för han var glad.
Men det var för tidigt för det ändå.
Nu ligger jag kvar i sängen medan Frida ska föda den lilla saken. Jag är på väg upp också, om än lite motvilligt.
En fråga är bara varför 11 månader gamla människor måste ligga på tvären i sängen. Sjukt.

Alltid sen

Om ni bestämmer en tid med Hannes, lägg alltid till en halvtimme för varje heltimme det är kvar till bestämd tid.
Det är så jag har lärt mig.
Och ändå sitter jag och väntar nu igen.
Men vad gör man inte för lite kvalitetstid...

Bara därför kom han hit precis nu. Typ en timme sen. Vi bestämde tid för två timmar sen.
Hepp!

Syrenisarna

Det var förvisso en fantatisk dag, vi hade precis kommit fram till Åland och en hel vecka av Island Games låg framför oss.
Detta till trots hade jag, och resten av volleybollaget svårt att dela Svens entusiasm.
För bilden ljuger inte.
Sven, den stjärnan, fick syn på den utslagna blomman och utbrast, lite för uppspelt för att det ska vara helt okej: "Killar, kolla! Syrenisarna blommar!"

Nedless to say så blev Sven påmind om syrenisarna hela veckan på Åland.

Med all rätt.

True story.

Nytänkande

Ingen ska kunna anklaga min son för att inte tänka i nya banor.
Inatt kom han på hur han skulle göra för att sova samtidigt som han var i konstant rörelse - således hindra sina föräldrar från att göra detsamma.
Viktor - som uppenbarligen är ett sällsynt begåvat underbarn - kom inte bara på detta utan han vaknade klockan 7.05 också.
Till synes utvilad.
Gifted child I tell you!

Förresten...

...World Trade Center=världens sämsta film.
I alla fall de första 55 minuterna sen tog kroppens självbevarelsedrift över och jag somnade.

Farsan

Min kära far ska förresten åka färjan till Åland bara för att kolla på isen.
I vattnet alltså.
Han frågade om jag skulle hänga med.
Jag sa nej.
Skulle i och för sig vara en bra erfarenhet att bredda sitt begrepp av dödens tråkigt.

Nuevo Estocolmo

Efter en helg i Stockholm blir jag bara mer och mer säker på att jag aldrig kommer att bo där.
Jag kommer definitivt inte bo på IKEA en söndags eftermiddag.
Sjuuukt med folk.

Den riktiga anledningen till helgens stockholmsresa var att visa upp gildklimpen (Vikor) för vänner och familj.
Han var en stjärna hela fredagen, inte ett gnäll, inte ett missnöje på hela dagen.
Otroligt egentligen, men så är han ju ett riktigt a-barn. Det kommer ju bara något var femte år typ.

Jag fick en kommentar på Fejan som ville veta slutet på förra bloggen.
Det finns inget direkt slut.
Jag tog båten, eller rättare sagt båtarna hem, luktade på min son och lovade att aldrig igen lämna honom.
Ett löfte jag givetvis inte kommer att kunna hålla.

Nu ligger Frida och Viktor och sover i soffan bredvid mig i kupén på färjan.
Eller kupé förresten, en kupé med kromosomfel skulle man kunna säga.
Jag hör bägge två andas tryggt.

Nu har två av fyra kanaler kajkat ur på tvn.
Destinationen ger landsorts-tv en helt ny innebörd.

Mariehamn, Åland, 00.34

Klockan är strax efter halv ett på natten.
Rummet är mörkt sånär som på den strimma ljus från gatlycktan som tränger in i det där irriterande hållet mellan de två tunga gardinerna som alltid finns på hotellrum.
För det är där jag är, på ett hotellrum i Mariehamn på Åland. Det är säsongens sista bortamatch och det är den överlägset längsta och omständligaste. Båt från Gotland klockan sju, bil till Kapellskär, sen ännu en båt och sen bil igen.
Men nu ligger jag här, vi vann matchen förresten men det är en annan historia, jag har Carl-Magnus i sängen bredvid mig och Anders ett steg till längre bort.
Två mina bästa vänner, det känns bra.
Det är tyst, det kommer det inte vara sen när Carl-Magnus somnar på riktigt men säg ett problem som inte går att lösa med öronproppar.
Fast helt tyst är det inte. Det ligger ett dovt brummande utanför fönstret, det är fläktar eller liknande som har gått igång. Som det alltid gör på hotell.
Det brummar, tunga gardiner och sunkiga kuddar - så är det alltid.
Min mobiltelefon, min iPhone, ligger under madrassen uppe till höger på sängen. Jag har inget nattduksbord, det är för trångt för det, så mina grejer gömmer jag under madrassen.
Jag knäpper bort svartskärmen på telefonen. Då syns han - den lilla människan som har gjort mig till en person. Killen som kan få mitt hjärta att gå i tusen bitar bara jag ser honom. Min son -Viktor.
Han tittar på mig, hans blick är mjuk och hans leende vackert. Han är det bästa jag vet, han är det bästa jag har gjort.


Det är nu man märker att man är en ny människa. Jag måste ha åkt på hundratals volleybollresor genom åren. Det är aldrig några större problem.
Klart att det finns dem som man saknar, jag saknar min flickvän när vi inte är på samma ställe.
Men det är inte samma sak.
I helgen var första gången som jag verkligen kände att min själ gjorde ont för att jag var ifrån Viktor. Mitt hjärta brast när jag tänkte på honom. Min älskling, min finaste.
Det är dock en skön utveckling och något som inte går att förberedda sig på riktigt. Det finns alltid dem som febrilt försöker att förmedla den här känslan men det går aldrig hela vägen.
Jag försöker inte berätta för er hur ni kommer att känna den dagen ni själva upplever något likanande.
Jag vill bara berätta hur det var på Åland en dag i slutet på februari 2010 för mig.

Sen hade jag så jäkla roligt under resan och det kommer jag antaligen ha även nästa gång jag ska resa iväg med volleybollen.
Det har man faktiskt alltid.
Men hjärtat kommer att brista lite för varje gång.
Det är väl så det är att vara pappa antar jag.
Skönt.