Det finns såklart en mängd olika saker här i livet att lägga tid och energi på.Här är en.
Nu sitter jag i min rutiga IKEA-fåtölj, dem med fläckar efter blåbärspure, det är alltså inte något som är i designen från början utan en rest av en slabbig liten Viktor.
Viktor sover och Frida sitter väl på båten just, hon är hemma igen om någon timme eller så.
Jag sitter och stirrar på en skål med nötter, eller rättare sagt, en skål med tomma nötskal.
Det är det som är min huvudsakliga syssla just nu.
Inte att nötterna är tomma, men jag tillbringade just säkerligen a good ten minutes åt att fundera vilken taktik som är att föredra när man ska äta pistagenötter.
Just pistagenötter är det nya svarta i familjen Wallstedt/Engström.
Det hela handlar om skalen ska hamna i samma skål som de oskalade nötterna eller inte.
Vissa av er (även om jag tvekar att någon har orkat antingen komma så här långt ner och/eller har ägnat speciellt mycket tanke åt detta problemet) kanske tycker det är givet.
Klart inte skalen ska ner med nötterna.
Men ser ni. Det är inte så enkelt.
Det finns ett spänningsmoment i att inte veta hur många nötter man har kvar. I en skål med bara nötter ser man, för varje nör man tar, hur nivån av härliga salta nötter blir lägre och lägre.
Det är en tung börda som faktiskt tar en del av den glädje man kan känna av att äta just nötter.
Om man däremot lägger tillbaka skalen i samma skål som de nötter som är kvar blir det en utmaning att hitta de där sista nötter, man vet ju inte hur många nötter det är kvar. Det är en kittlande känsla.
Då borde allt vara frid och fröjd, eller hur?
Men det är det inte.
Den besvikelsen man känner när det oundvikliga faktumet infinner sig att man har ätit sin sista när kommer när man minst anar det. Det går ju inte att veta när den sista nöten förburkades.
Den är ju gömd bland skalen.
Och man vill ju veta när man äter den sista nöten. Det vill man ju.
Erkänn att det är en delikat situation.
Nötter.
Man blir inte klok på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar