Viktor har inte en chans

Viktor sover, inte alltid på natten men väl på dagen. Två gånger till och med.
På förmiddagen går vi ut med den lille.
Och det är ständigt samma väg vi går. Det är smidigt, då kan man alltid berätta var han somnade.
"Han slocknade vid Riksbanken"
"Oj, så tidigt?"

"Jag fick gå gruset två gånger"
"Oj, det var värst"

Ni fattar säkert.

I alla fall, här är dagens promenad i bilder.




Här är det lilla ovetande offret. Inte det minsta på det klara med att han kommer att ägas så hårt av kullerstenen i Visby innerstad inom en kvart. Så jäkla ägd!

Porten. Så här fort har inte Viktor somnat, men man ska kanske komma i håg att vi bara är typ tio sekunder in på promenaden. Han är ingen sovmaskin.

Payex. Nu har det säkert gått 30 sekunder och här ligger rekordet. Viktor har faktiskt somnat innan Payex en gån. Fatta! Innan Payex. Han hade inte en chans.
Ännu en vänstersväng och vi är på väg ner till Donners plats. Här brukar Viktor luras och verka helt trött och dåsig bara för att sedan piggna till. Och han lurar mig varje gång.

Sen går vi ut genom den här porten och jag har ingen anning om vad den heter. Förrut fick man köra här igenom men det satte såklart Kommunen stopp för. Nu står det ett lamm där. Irriterande. Jag tänker på när jag jobbade på Burmmeister när jag går här men det är en annan blogg.

Nu är det lätt att tro att vi tar vägen geonom Almedalen. För det gör man ju med barnvagn. Men inte då.
Viktor och jag går rakak vägen till vattnet. Endast det bästa är gott nog för min kille.

För det här är Viktor bakgrund när han ska sova. Slå det alla stockholmare med tunnelbana och bilar, era avgaser och oljud.
Nu börjar även den kritiska punkten i Viktors sovtåg. Det här brukar vara den första stationen så att säga.

Först väntar en skön, mjuk asfalterad gångväg. Men det är bara en luring för snart kommer den första stöten.

GRUSVÄG! Fatta. Här skumpar han till höger och vänster samtidigt som saltvattnet och släken vaggar honom. Till och med jag som kör vagnen blir ju trött. Men det kan hända att han står emot gruset. Inte ofta men det händer. Bra då att vi har andra vapen.

För efter en liten backe, där jag har cyklat när jag var liten, kommer nämligen:

Kullersten.

Mer kullersten.

För att avslutas med ännu mer kullersten.


Viktor har inte en chans. Han är så jäkla ägd. Kullerstenen rules och jag kan gå hem och skriva det här blogginlägget. Och vänta på nästa dag och nästa promenad.

Vi får väl sen var han somnar då. Jag gissar på gruset. Det är lömskt. Och härligt.