Själv dröjer jag mig kvar. Inte bara för att soffan här i stugan på Fårö är så djup att det krävs en fullständig satsning för att ta sig upp utan mer för att jag kan.
Sitta kvar alltså.
Det är något med den här ön som gör mig lugn. Det bara rinner stress av mig på färjan över, inget kan liksom störa.
Det är här som Viktor och hans kusin Steven ska fylla luften med skratt. Det är här de kommer att trilla ner från verandan, resa sig igen och göra exakt samma sak igen. Det är här de kommer att vara störigt envisa med att stoppa sand, sten och annan skit i munnen.
Det vet vi redan.
Det känns bra.
I dag fick Viktor sin första smak på Sudersand. Det var en badsugen ettåring som jag och Frida bokstavlingen fick hålla tillbaka.
Han fick dock känna på vattnet, mest i avskräckande syfte.
Det gjorde honom bara med ivrig.
Sjuk unge.
Han har inte fått det av mig i alla fall. Det kan jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar