En Schulmanälskares bekännelser

Ett monster.
Det är vad de flesta förknippar Alex Schulman med. Bloggen på Aftonbladet där han efter ett påhopp på den egna tidningens TV-recensent stängde ned bloggen med de numera bevingade orden.
"Den blev ett monster"
Alex Schulman har sedan dess varit extremt tacksam att tycka illa om. Det har bitvits känts som om det var normalläge för de flesta.
Dock inte för mig.
Och nu har jag fått rätt. Jäklar så skönt det är.
Alex Schulmans "Skynda att älska" är så lång i från ett monster man kan komma. "Skynda att älska" är en ödmjuk, trovärdig och fantastisk bok.

Jag kan inte säga att jag har följt Schulman från allra börja, Jag var inte en av dem som, nästan maniskt, följde honom på Stureplan.se. Jag var inte en av dem som satt och kommenterade varje inlägg.
Till och med jag har spärrar.
Men från och med att Alex Schulman gick till Aftonbladet har jag läst hans blogg och följt hans siter.
Jag har hela tiden tyckt att det funnits en skärpa, en spets, ett sätt att få språket att flyta som gjort att jag kunnat sätta mig över de ibland onödiga och lite väl barnsliga inlägget.

Men nu har både jag jag och Alex Schulman kommit ut på andra sidan. I sin bok "Skynda att älska" där han gör upp med sin relation till sin far visar han upp den författare han är. Alex Schulmans pappa hette Allan Schulman och var en framgångsrik producent på SVT. Men han var gammala, redan när Alex föddes. Boken tar upp var det innebär att inte ha en pappa som alla andra.

Alla Schulmanhatare där ute har oftast en sak gemensamt - de har inte läst speciellt mycket av vad han har skrivit. Vilket gör grunden för sågningarna aningen ostabil om du frågar mig. Jag tvingar såklart ingen att gilla Alex Schulman, men tänker inte heller lyssna på någon som vänder sig mot honom om de inte först har läst hans bok.

Sen är faktiskt jag och Alex Schulman släkt (ni som har läst ändå hit har väl ändå redan insett att jag inte är så objektiv i frågan)
Men det är på långt håll.
Häng med nu. Alexs morfars bror var gift med en kusin till min morfar. Tror jag.
De ni.