Ser man på

Jag vet. Jag har inte skrivit på ett tag men ibland blir det bara så.
En sak kan vi göra klar bara, jag är inte en av de bloggarna som liksom ber om ursäkt för dålig uppdatering.
Jag skriver ju när jag känner för det, inga konstigheter med det.

Det har dock varit en del att stå i den senaste tiden. Mest jobb. En jäkla massa jobb. Det är inte utan att man ledsnar på det ibland.
Men it brings home the bacon så det är bara att borra ner huvudet och skriva ännu en artikel när det känns tungt.

Sen har min lilla son krävt en del uppmärksamhet, men det är knappast något jobbigt. Han är för söt den lilla saken.
En problem finns dock, han sover inte så jättebra. Det innebär också att vi ikväll kommer att prova ett nytt sätt att lägga honom på. Vilket i sin tur innebär att jag inte kommer att kunna se Endres femte och avgörande kvartsfinal mot KAIS Mora.
Alla som haft småbarn som inte sovit ordentligt kan förstå min prioritering
Jag förstår i allafall, det känns viktigast.

Det är inte 5-minuters metoden som gäller ikväll. Den som går ut på att låta Viktor i fem minuter i sträck skrika sig till sömns. Inte aktuellt. Inte ens nära.
Nej det är någon form av vaggande tillsammans med en ramsa man ska upprepa.
Vi får väl se, det funkade för Pontus och Catrin på lilla Sixten. Hoppas Viktor is up for the challange.

Annars är allt lugnt Det börjar bli vår, snön förvinner och om två månader är jag ledig i sju månader. Det är helt sjukt egentligen.

Sven ringde förresten häromdagen. Han hade först nu upptäckt att jag bloggat om honom och hans sjuka besatthet av syrener. Men det var lugnt Jag gillar Sven. Han är en bra kille. Hoppas det blir Island Games snart igen så man får träffa Sven. Svenne T. Svenne Benne. Svenne Klubba. Sven. A nice guy.

Hoppas att Endre vinner. Det vore skoj med lite mer innebandy i vår. Den sista meningen trodde jag, för tio år sedan i alla fall, aldrig att jag skulle skriva.
Ser man på.