Klockan är 12.06 när jag skriver detta och det är egentligen arbetstid.
Men just nu är det arbetstiden som är problemet. Jag jobbar nämligen väldigt ofta helg.
Som idag. Elva timmar.
Jag vill bara säga att just en sådan här dag suger det fetast att jobba söndag.
Typ 12 grader varmt, sol och vindstilla.
Jävla skitarbetstid. Jag vill ju också ha ett liv.
Nu måste jag sitta i GT-bunkern hela söndagen.
Det är guds dag för tusan. Då var det meningen att man skulle vila.
Inte vara tvungen att sitta framför datorn.
Det kommer inte göra ont att gå hemma i sju månader.
Inte ont alls.
25.4.10
24.4.10
Lördag 17.34 Dalhem IP
Jag får faktiskt betalt för det här.
Avd: Det som är bra med att vara sportreporter på Gotlands Tidningar.
Dagens...
...skörd.
Bäst hittills.
Och faktiskt lite imponerande.
Viktor fick tag i mina Offside. Han gör framsteg, det är med delade känslor man konstaterar det.
20.4.10
Viktor was here
Frida sover. Det brukar vara då att den som tar Viktor på natten. Det är mest naturligt liksom med tanke på att han sover...tja, en ettåring som inte sover så bra.
Fast ibland bjuder min fina flickvän på både natten och sovmorgon.
Man anade inte för ett år sedan att sju timmars sammanhängande sömn skulle kännas som att vinna på lotto.
Nåja.
Det här är en sådan dag. Det är som att se på ett avsnitt av Jackass. Viktor verkar ha en grudge på böckerna i bokhyllan, leksakerna i kistan och kuddarna i soffan.
Det är med en frenesi som skulle fått vem som helst avundsjuk som pryl efter pryl kastas ner på golvet.
Bara för att lämnas minuten senare. Uppenbarligen är frenesin kopplad till attentionspanet.
Men han är målmedveten, det bådar gott inför tenniskarriären.
Nu ska vi bara lära honom att städa upp efter sig.
Vad kan det ta? Ett par, tre veckor kanske?
Fast ibland bjuder min fina flickvän på både natten och sovmorgon.
Man anade inte för ett år sedan att sju timmars sammanhängande sömn skulle kännas som att vinna på lotto.
Nåja.
Det här är en sådan dag. Det är som att se på ett avsnitt av Jackass. Viktor verkar ha en grudge på böckerna i bokhyllan, leksakerna i kistan och kuddarna i soffan.
Det är med en frenesi som skulle fått vem som helst avundsjuk som pryl efter pryl kastas ner på golvet.
Bara för att lämnas minuten senare. Uppenbarligen är frenesin kopplad till attentionspanet.
Men han är målmedveten, det bådar gott inför tenniskarriären.
Nu ska vi bara lära honom att städa upp efter sig.
Vad kan det ta? Ett par, tre veckor kanske?
6.4.10
Bristande människor
Är på Bromma flygplats, tyvärr.
För en samling surare och bittrare människor än de som jobbar här får man leta efter.
Vid säkerhetskontrollen, denna sjuka, nitiska säkerhetskontrollen, börjar det hela med att mina datorer och väskor läggs upp "fel" på det där bandet.
Med fel innebär det att väskan först placeras i en plastlåda - tydligen helt ologiskt och fel.
Jag försöker sedan gå igenom den där detektorn, den är som
en slumpgenerator, ena gången får man ha skor en annan gång inte. Ibland piper den på bältet ibland inte. Ni kan ge er faan på att jag aldrig vinner på lotto men hos de livsfattiga människorna i säkerhetskontrollen utan någon känsla för någonting hamnar jag alltid.
I alla fall, jag försöker gå igenom men får inte.
"Vänta tills dina grejor åkt igenom" säger de till mig. Oklart varför men något säger att det är hyfsat lönlöst att ifrågasätta.
Jag väntar lite på mina väskor som ligger en halvmeter från röntgenmaskinen, men tydligen är den sura säkerhetskontrollanten stelopererad i armarn för med en nollställd min konstaterar hon att jag måste flytta mina väskor närmare.
"De åker inte in av sig själva precis", säger hon.
Grattis till ditt liv också tänker jag men säger ingenting.
Väl igenom (det piper inte sjukt nog, men det visade sig bara vara en falsk säkerhet) blir jag ombedd att öppna min väska.
Och jodå, den parfymflaskan som gått igenom två säkerhetskontroller på två dagar är helt plötsligt för stor.
Jag ombedda checka in väskan, något som inte går med två datorer och en systemkamera.
Jag lanserar idéen att bara checka in parfymflaskan, men det går tydligen inte heller, oväntat.
Någon som helst samordning verkar inte finnas och det finns bara ett alternativ kvar - samhällets fiende nummer ett, min halvfulla parfymflaska måste förstöras, förintas, kaseras.
Den slängs och jag får passera.
Nu är jag ett blogginlägg rikare och lite lugnare. Men säkerhetskontrollant kommer jag aldrig att bli.
Sen att det är jag som gjort fel i alla moment struntar jag fullständigt i. Jag har ju råd att göra det.
Tur för mig.
För en samling surare och bittrare människor än de som jobbar här får man leta efter.
Vid säkerhetskontrollen, denna sjuka, nitiska säkerhetskontrollen, börjar det hela med att mina datorer och väskor läggs upp "fel" på det där bandet.
Med fel innebär det att väskan först placeras i en plastlåda - tydligen helt ologiskt och fel.
Jag försöker sedan gå igenom den där detektorn, den är som
en slumpgenerator, ena gången får man ha skor en annan gång inte. Ibland piper den på bältet ibland inte. Ni kan ge er faan på att jag aldrig vinner på lotto men hos de livsfattiga människorna i säkerhetskontrollen utan någon känsla för någonting hamnar jag alltid.
I alla fall, jag försöker gå igenom men får inte.
"Vänta tills dina grejor åkt igenom" säger de till mig. Oklart varför men något säger att det är hyfsat lönlöst att ifrågasätta.
Jag väntar lite på mina väskor som ligger en halvmeter från röntgenmaskinen, men tydligen är den sura säkerhetskontrollanten stelopererad i armarn för med en nollställd min konstaterar hon att jag måste flytta mina väskor närmare.
"De åker inte in av sig själva precis", säger hon.
Grattis till ditt liv också tänker jag men säger ingenting.
Väl igenom (det piper inte sjukt nog, men det visade sig bara vara en falsk säkerhet) blir jag ombedd att öppna min väska.
Och jodå, den parfymflaskan som gått igenom två säkerhetskontroller på två dagar är helt plötsligt för stor.
Jag ombedda checka in väskan, något som inte går med två datorer och en systemkamera.
Jag lanserar idéen att bara checka in parfymflaskan, men det går tydligen inte heller, oväntat.
Någon som helst samordning verkar inte finnas och det finns bara ett alternativ kvar - samhällets fiende nummer ett, min halvfulla parfymflaska måste förstöras, förintas, kaseras.
Den slängs och jag får passera.
Nu är jag ett blogginlägg rikare och lite lugnare. Men säkerhetskontrollant kommer jag aldrig att bli.
Sen att det är jag som gjort fel i alla moment struntar jag fullständigt i. Jag har ju råd att göra det.
Tur för mig.
4.4.10
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)